diverse

En dag när jag var ny på high school såg jag en kille från min
klass, som var på väg hem från skolan.
Hans namn var Kyle.

Det såg ut som om han bar på alla sina böcker.

Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en
fredag?

Han måste vara knäpp'.

Jag hade planerat ett riktigt bra veckoslut (fest och en
fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte
på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom.

De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte
krokben så han landade i gruset.

Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär
2 meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i
hans ögon.
Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade
runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät.

När jag gav honom glasögonen sa jag: 'De där killarna är töntar, de
skulle ha en omgång'.

Han tittade på mig och sa: 'Tack så mycket'. Han log med hela
ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte
honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde.

Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför
jag inte hade sett honom förut.

Han sa att han hade gått i privatskola tills nu.

Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker.

Han visade sig vara en riktigt reko kille.

Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner.

Han sa ja.

Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto
mer tyckte jag om honom, och mina vänner tyckte likadant.

Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker
igen.

Jag stoppade honom och sa: 'Gissa om du kommer att bygga feta
muskler om du ska bära den högen varenda dag'.

Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner.

När vi skulle sluta high school började vi planera för college.
Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till
Duke.
Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet
skulle inte bli något problem.

Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag
hade fått ett fotbollsstipendium.

Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass.

Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst.
Han måste förbereda talet på examensdagen.

Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla
tal.

På examensdagen såg jag Kyle.

Han såg verkligen bra ut.

Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high
school tiden.

Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han
träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen.

Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk.

I dag var en av de dagarna.

Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag
klappade till honom på ryggen och sa: 'Hej snygging, du kommer att
göra bra ifrån dig!'

Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log.
'Tack', sa han.

När han började, harklade han sig först och började sen prata.
'Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig
igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon,
kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner.

Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän
med någon är den finaste gåva du kan ge någon.
Jag ska berätta en historia'

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den
första dagen, då när vi träffades.

Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet.

Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans
mamma skulle slippa göra det senare, och bar på alla sina grejor
på väg hem.

Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende. 'Som tur var,
räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara'.

Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre,
populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick.

Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma
leende.
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det
leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du
ändra en människas liv.

Till det bättre eller till det sämre.

Mitt namn är Fibromyalgi.
Jag är en Osynlig Kronisk sjukdom och jag är nu din följeslagare för resten av livet.
Andra runt omkring dig kan inte se eller hota mig, men DIN kropp kan känna mig.
Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill.
Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är på bra humör, orsaka dig värk överallt.
Jag minns när du och Energi sprang omkring tillsammans och hade kul.

Jag tog Energin från dig och gav dig Utmattning istället.
Försök att ha kul nu!
Jag tog även God Sömn från dig och gav dig Fibro-Dimma i utbyte.
Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa eller svettas medan alla andra känner behag.
Javisst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också.
Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag, så kan jag ta det ifrån dig med.
Du bad inte om mig, jag valde dig av olika anledningar, t ex det där viruset du aldrig blev fri från, eller den där bilolyckan eller kanske var det de där åren av förödmjukelse och trauman?
Hur som helst, jag är här för att stanna.

Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig. Jag skrattar så jag kiknar. Försök du bara.
Du kommer att vara tvungen att gå till många, många läkare innan du hittar någon som kan hjälpa dig på ett effektivt sätt. Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter, energipiller, tillsagd att du lider av ångest eller depression, rekommenderad att prova TNS, bli masserad, tillsagd att om du sover och motionerar regelbundet kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att rycka upp dig, och MEST AV ALLT, aldrig bli tagen på allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om hur utmattandet livet är varje dag.

Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater kommer alla att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må och om
vilken utmattande sjukdom jag är.
En del av dom kommer att säga saker som- "Äh, du har bara en dålig dag!" eller "Ja jag kom ihåg att du inte kan göra saker du kunde för 20 ÅR sedan." utan att höra att du faktiskt sa 20 DAGAR sedan, en del kommer att börja prata bakom din rygg, medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina försök att få dem att förstå. Speciellt när du är mitt inne i en diskussion med en "normal" människa och har glömt vad det var du skulle säga härnäst..

Avslutningsvis, ( jag hoppades kunna hålla denna del hemlig, men jag antar att du redan listat ut det). Den enda plats du kan få någon support eller förståelse från, angående mig, är ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYLAGI.